Dagens citat el ordspråk:

"Att bli far är inte svårt, men att vara det är svårt."

Källa: Wilhelm Buch

 Dagens namn: Edit, Edgar

Edit är engelskt och härstammar från det keltiska namnet Eadgyth som är sammansatt av ord för rikedom och strid. I fornsvenskan fanns ett namn, Ödghun, som också var sammansatt på samma sätt. En engelsk prinsessa som samtidigt blev ett helgon hette Edit. En känd Edit är den finlandssvenska poeten Edith Södergran som levde i början av 1900-talet. Antalet namnbärare är runt 14 200, av dessa har cirka 7 900 det som tilltalsnamn. Omkring

3 400 stavar namnet Edith.

Edgar är ett gammalt engelskt kunganamn som troligen betyder framgångsrik spjutkämpe. Namnet fick genom Walter Scotts riddareromaner en renässans i England i början av 1800-talet. Snart spreds det också till Sverige. Vid förra sekelskiftet var namnet ganska vanligt men i dag är det ovanligt. Antalet namnbärare är runt 1 400, av dessa har bara lite fler än 400 det som tilltalsnamn.

31 oktober

I dag är det Alla helgons dag, som alltid infaller på en lördag, just före, på, eller efter den 1 november. Alla helgons dag skall inte förväxlas med Allhelgonadagen som alltid firas den 1 november. Det är i dag alla ungar enligt angloamerikansk tradition, Halloween, skall ge sig ut i de mest fantastiska och skrämmande kreationer för att skrämma slag på eller göra bustrick för de vuxna om de inte får godis.

Känner mig ledsen och nere och har fastnat i ett sorts paralyserat tillstånd och känner det som om att all kraft "runnit" av mig, sedan jag igår fick kritik av sonen för att jag ännu inte agerat och förändrat vår boendesituation. Men som alla som känner oss vet beror inte det på mig utan på R. Varför då anklaga mig, ja, jag känner mig faktiskt påhoppad, för har inte jag försökt med både lock och pock så har ingen! Men hur ska jag kunna förflytta berg när ingen hjälper mig? Visserligen ska väl var och en klara sig och sitt, och själv se om sitt hus, men faktum är att jag inte är kapabel till det när R har slagit bakut OCH låst varje möjlighet till förändring. Kanske har det med hans sjukdom att göra för varje gång vi kommer till ett känsligt läge som kräver engagemang så reagerar han med ilska och då kommer vi ju absolut inte vidare och definitivt inte fram till något resultat, man måste ju VILJA för att kunna, men också KUNNA det man vill!

Det har iofs hänt att såväl dotter som son (och faktiskt även andra) försökt få R att förstå det nödvändiga av att flytta till ett mindre och centralare boende, men jag har vid dessa tillfällen märkt att R bara protesterar lite lamt, men han härdar mest ut tills personen ifråga är klar och sedan lyckas R förtränga det in i minnets gömda vrå där det inte stör honom, och skulle jag försöka ta upp det för att höra om han ändrat sig om än aldrig så lite, så har reaktionen blivit den vanliga ilskan, för mig kan han minsann gapa på, som om jag skulle tåla det bättre än någon annan? *Suck och suck igen*.

Förstod också att M är av den åsikten att när man blivit c:a 70 så skulle man vara nöjd och acceptera situationen som vi, i detta fall, ställts inför, vad f***n har vi gjort då menar han?

Man ska enligt honom inte leva kvar i ett hus som man inte klarar av, (nej, det tycker inte jag heller) men vi klarar inget annat boende bättre heller iofs, så där spelar den psykologiska biten en stor roll vill jag lova, nu syftar jag på R som skulle falla ihop ännu mer vid en tvångsförflyttning, det VET jag, för i R:s värld upplever han det som att situationen trots allt är under kontroll, jag är dock den förste att hålla med om att det inte alls är så. Fast hur svårt är det att stötta någon som behöver det, eller kanske ska man sluta leva när man inte längre är frisk och alert? Då kan jag säga att det var längesedan vi levde, vi har haft och har fullt ”sjå” med att existera!

Trodde att vår son skulle vara mer medkännande än så här faktiskt, och han, eller någon annan har väl, som jag ser det inte behövt offra vare sig så mycket tid eller kraft på oss att det kan vara alltför betungande.

Då vi pratade om hur ofta eller rättare hur sällan våra barn kommer hit så förklarade han det med att det ju var något som måste planeras eftersom det tar c:a 15-20 min att ta sig hit och att man måste ha bil. Hade vi bott närmare honom eller J så skulle de kunna titta in allt som oftast. Oj, oj då, själv var jag glad och kände mig rik då jag hade föräldrar att hälsa på, och jag åkte oftast buss till dem, men prioriterade dem förstås framför mycket annat, jag är glad idag att jag inte behöver ha dåligt samvete över att jag försummade dem, vi trivdes i varandras sällskap helt enkelt, mycket bra t.o.m Tyvärr känner jag i dagsläget att allt skulle vara mycket bättre om vi bara slutade ta plats i den här egoistiska världen. Så att alla hann med alla andra "måsten" som de anser viktigare!

Men varför lever inte människor mer som om att man måste ta vara på det man har när man har det, för det kan kanske komma dagar då saknaden gör sig påmind efter nära och kära och efter dem som älskar dem förbehållslöst.

Hallå, vi finns här, nu och än så länge, men inte alltid!

Är fullt medveten om att ovanstående inlägg är mycket utlämnande, men skit i det, det är ju så det är!

Här kommer lite plåster på såren i form av Amanda Jenssens "Happyland" till den eller dem jag klöst, dock utan att förhoppningsvis ha orsakat några djupare revor...

http://www.youtube.com/watch?v=aGw7C6X51cg

~ Lena ~